Sluta skyll på MIG! Sluta skyll på att du var ensam! Du var inte mer ensam än vad jag har varit!! Sluta skyll på dina föräldrar! Hur mycket har DU funnits där för MIG och MINA barn??
Tror du att det här får mig att bli mer intresserad av att försöka bygga nåt med dig?
Ditt beteende är HELT OCH HÅLLET ditt eget val!!
Precis som det här nu är helt och hållet MITT val!
Bara SLUTA!!
Sluta nu!
Fattar du inte att det inte känns äkta!
Du har klart och tydligt, fler gånger än vad jag kan räkna, visat att jag och mina barn inte betyder ett skit för dig!
Jag är trött på hyckleri!
Du behöver inte låtsas längre!
Igår kom jag hem igen efter 2 veckor i Stockholm.
Jag måste erkänna att det kändes rätt så bra att komma hem.
När jag körde från Visby och såg alla färger på träden så fick jag en känsla av frid och glädje. Och en liten del tacksamhet över att faktiskt bo på denna vackra ö.
Det gav mig hopp om framtiden, att jag faktiskt kan komma att känna mig hemma och må bra här!
Idag ska jag besiktiga bilen.
Håll tummarna för mig att den går igenom utan problem!
Jag skulle ju ha åkt hem i söndags, men tanken på det gav mig sån ångest, så jag bokade om biljetten! Jag åker hem kommande måndag i stället.
Det kanske gör så att jag hinner få lite hemlängtan…
Men det är illa att det ska kännas så!
Men jag har lite ideér för hur det ska kunna bli lite bättre!
Jag börjar faktiskt bli rätt så trött nu av alla möten som jag kör runt Robin på.
Igår var det ett läkarbesök och idag var det till tandläkaren.
Och i morgon ska han till vårdcentralen och träffa en annan läkare. Och ta blodprover.
Och så sover jag inte jättebra på soffan här, det är varmt att sova på skinnsoffan.
Dessutom så är det lite trångt så jag har svårt att vända på mig. Jag vaknar liksom varje gång…
Som Robin sa idag på vägen till tandläkaren; det ska bli skönt på fredag när alla möten är slut!
I övrigt är det skönt att vara i Stockholm igen, och det känns illa att jag faktiskt inte vill åka tillbaka riktigt än. Och det är tur att jag inte åker hem igen förens på lördag… Sen är det bara cirka tre veckor innan jag åker tillbaka till Stockholm igen.
Jag börjar fundera på om jag ska ha en stående biljett hit varje månad! För jag måste erkänna att den där jäkla ensamhetskänslan är bedrövlig!! Och jag är INTE VAN vid den!
Ska bli mysigt att spendera några dar med Robin! Tänker hälsa på hos mina andra grabbar också! ❤️
Vad är din första prioritet imorgon?
Ja, eftersom jag åker till Stockholm så är väl första prioritet att komma med båten, det säger väl sig självt!
Men annars så är det väl att packa det jag ska ha med mig!
Eftersom jag ska bo hos Robin under den här tiden så behöver jag få med mig täcke och kudde och sånt också.
Ja, det var väl det!
Jag hade ett samtal med en samordnare igår. Vi gick igenom lite olika saker på vad jag kan göra för att träffa lite nya människor här på ön.
Eftersom jag inte är den typen som går ut och bara sägen ”hej, ska vi bli vänner?” till en vilt främmande människa!
Men i alla fall.
Hon hade två förslag till mig.
Det ena var att jag skulle gå med i en grupp som är varannan vecka på vårdcentralen, men som inte har något som helst med hälsa att göra, det bara ligger i samma hus.
Det är nåt som handlar om att man ska tolka texter… Typ. Kanske inte superintressant, men det kan ge sällskap i alla fall.
Den andra saken är jag lite mer orolig över!
Det är nåt som heter ”jobbvägen” Eller nåt sånt.
Det är för människor som har väldigt lång väg till att kunna återgå till arbete!
Jag vet inte riktigt vad det handlar om, men hon tyckte att jag skulle dit på ett informationsmöte i alla fall för att se om det var nåt för mig.
Men anmäler man sig så är det obligatoriskt. Då måste man gå dit! Och det är något som pågår under ett års tid.
Det jag är orolig över när det gäller den biten, det är ju att jag ska bli sämre i min ME, att jag ska få mer PEM och att de inte går över!
Jag frågade henne om de var kunniga i just ME och PEM, men det var de inte.
Som jag sa då; jag hoppas att de inte är av den åsikten att man ska ”pusha” sig fast kropp och knopp säger nej, för det är rena katastrofen för en människa med ME.
Men tydligen är de inte såna utan de ska vara såna som verkligen lyssnar på vad man säger. Så om jag tar med mig information om vad det innebär med ME och PEM så kanske de faktiskt läser igenom det.
För även om jag har måttlig ME och kan ta mig utanför dörren mellan varven så är jag verkligen LIVRÄDD för att bli permanent sämre!
Jag frågade henne om hon tyckte att jag skulle lägga ner att försöka överklaga Försäkringskassans beslut, men det fick jag göra som jag ville med.
När jag frågade om det inte blev lite dubbeltydligt och kanske svårare att få igenom ett överklagande så sa hon att det kanske är tvärt om. Om jag verkligen har försökt att komma tillbaka till arbete men att det inte funkar för mig, då har jag ju ytterligare ett bevis på att jag inte klarar av att jobba!
Och rent krasst; jag tror att arbete- och försörjning kommer börja knorra snart i alla fall eftersom jag fick ett avslag igen från FK.
Så det kanske är lika bra att försöka med det här!
Men vid MINSTA TECKEN på att jag mår sämre så kommer jag verkligen tala om det och inte försöka vara ”duktig” och kämpa ändå!
Så ja, det var väl det!
